Hårsbäcksdalen
Hårsbäcksdalen är en djup ravin skapad av Örsundaån där den skurit sig ned och brutit igenom Enköpingsåsen. Den här delen kallas Flostaåsen. Området är vackert och välskött. Det är lätt att ta sig runt och små stigar lockar till att utforska ravinen. För den intresserade finns informativa skyltar som berättar om ovanliga växter som går att hitta bara man håller ögonen öppna. Namn som trolldruva och gullpudra sätter fantasin i rörelse och uppe på åsens torra partier finns riktiga rariteter som frösöstarr och mosippa. Gråalen växer här på sin sydgräns i landet. Vid källutflöden från åsen är det bitvis riktigt frodigt och i dalgångens botten ser du den storvuxna ormbunken strutbräken. Vare sig man är floraintresserad eller bara ute efter en avkopplande promenad bland hassel, ek och lind är detta ett givande utflyktsmål. Redan tidigt i april blommar den sällsynta och väldoftande tibasten med rödvioletta blommor på bar kvist. Lite senare kommer bl a blåsippor, underviol och vitsippor och genom den spirande grönskan hörs svarthätta, grönsångare, stjärtmes och gärdsmyg. Blomprakten fortsätter under sommaren med grönkulla, vildbalsamin, dvärghäxört och många fler. På hösten exploderar alla de olika lövträden i ett fyrverkeri av gult, orange och rött. På vintern kan du se strömstaren sitta vid öppet vatten och dyka ned till åns botten efter husmaskar. Naturreservatet, som till största delen hör till Heby kommun, är föredömligt skött och skyltningen är god redan från väg 254. Det finns en stor parkeringsplats och flera rastplatser med eldstad, vedskjul och toalett.
Vattentornet i Ådalen
Strax efter sekelskiftet 1900 skedde en revolution i Altunabygden. Då anlades det järnväg mellan Enköping och Heby-Runhällen och station byggdes i Ådalen. Plötsligt fanns helt nya kommunikationsmöjligheter med den stora världen. Runt stationen växte det fram ett samhälle med bl a handlare, skräddare, skomakare, post och mejeri. Alla de nya husen byggdes i tidens moderna jugend- och nationalromantiska stilar. Idag är tågen sedan länge borta och rälsen uppriven, men vattentornet, där vatten fylldes på till ångloken, står kvar som epokens tydligaste minnesmärke. Det är en märklig medeltidsinspirerad tegelbyggnad som ligger invid vägen genom Ådalen. Överst i tornet finns en stor vattencistern, där det sägs att järnvägskarlarna brukade bada. Inne i vattentornet har hembygdsföreningen ställt upp föremål med järnvägsanknytning, som är väl synliga genom fönstren.
Runstenen med Tors fiskafänge
Framför Altuna kyrka står en runsten som har mycket intressant att berätta. Tre av stenens sidor är ristade. På en sida syns tre figurscener som alla har samband med den fornnordiska mytologin. Överst står en person, kanske guden Heimdall, som vaktade bron mellan gudarnas och människornas värld. Vid fara blåste han i sitt horn, Gjallarhornet. Nedanför syns en figur till häst, möjligtvis är det Oden på hästen Sleipner. Längst ner finns den bild som gjort Altuna-stenen vida känd; Guden Tor på fiskafänge. I ena handen håller han sin hammare Mjölner och i den andra en metrev som han agnat med ett oxhuvud. Nappar gör den gigantiska Midgårdsormen och starke Tor tvingas hålla emot så hårt att han trampar igenom båtens botten. Det är en illustration till en välkänd fornnordisk berättelse som skrevs ner av islänningen Snorre på 1200-talet, tvåhundra år efter runstenens tillkomst. Här ser vi ett tydligt exempel på vilken livskraft de muntliga berättelserna hade och deras geografiska spridning. På en annan av stenens sidor berättar en runrad om Holmfast och Arnfast som blev innebrända. Det är den kände ristaren Balle, som tillsammans med Frösten, huggit runorna. Den tredje sidan visar ett fabelaktigt runstensdjur. Vissa forskare menar att det är ett lejon, en tidig kristen symbol. Sådana förekommer ganska ofta på runstenar, men det är bara på den här stenen som djuret blir angripet av en örn. Örnen har slagit klorna i dess nacke och hackar det med sin krökta näbb. Nästan alla runstenar är tidiga kristna monument. Den här stenen är däremot rest av Altunabor som säkerligen inte var kristna. Scenen med örnen som hackar på runstensdjuret kan rent av tolkas som att de kraftfullt motsatte sig den nya religionen.
Karleby tingshus
Karleby tingshus syns på långt håll från väg 70 likt en främmande fågel bland bondgårdarna på slätten. Det ljusputsade huset med valmat tak krönt av ett klocktorn togs i bruk till vintertinget 1688. Under två hundra år användes huset för rättegångar och det fanns också en arrestlokal i husets källare. I fängelsehålan kan du se handklovar med skruvanordningar som skulle tvinga fram bekännelser. Där berättas också om Elg-Kajsa, som var den sista som blev dömd till döden i tingshuset. Hon hade blandat arsenik i brödet och förgiftat sin make, sin mor och sin dotter. I juni 1839 blev hon halshuggen på avrättningsplatsen vid Bärby skog, en halvmil åt Salahållet. Under sommaren kan du under veckosluten fika i tingshuset. I hembygdsföreningens regi bjuds det på hembakt kaffebröd eller en enkel smörgås. Det är skönt att sitta i solen utanför tingshuset och begrunda den huggna marmordevisen ovanför ingången. Den är på latin, men betyder ”Gör det rätta och frukta ingen”. En kort promenad i omgivningen passar bra efter fikapausen, det är en fin liten bymiljö ner mot den lilla ån, där du kan förundras över pestskråpets enorma livskraft.
Vadsbacke gravfält
Strax söder om Simtuna kyrka ligger gravfältet Vadsbacke, med ungefär trettio gravar. Det är både stensättningar, rösen och en grav markerad av en rest sten. Gravformerna skvallrar om att de anlagts under en lång tid, de äldsta kan vara 2 500 år gamla, de yngsta drygt tusen år. På grund av vägbyggen har gravfältet naggats i kanten och arkeologiska undersökningar har gjorts flera gånger. Resultaten är spännande och fynden visar att de begravda hedrats långt utöver det vanliga. En grav innehöll resterna efter en man med full vapenutrustning och två stridshästar. Graven har daterats till 900-talet, d v s vikingatiden. En annan innehöll en man som hade bränts i en båt på 500-talet. Med sig på bålet hade han fått tre hundar, delar av en häst och nötkreatur. Den här typen av gravar har bara hittats på några få platser i Sverige och visar att det bodde stormän under flera hundra år här. Parkera i vägfickan på RV70, vid vägrestaurangen, där en vandringsstig har sin början.
Skutters skans
På en moränhöjd högt över bygden ligger Skutters skans, en stor fornborg från järnåldern. Sväng in vid fornlämningsskylten, parkera bakom uthusen och fortsätt uppför den branta skogsvägen. Skutters skans är en av ca 150 fornborgar i Uppland. Hit kom folket för att söka skydd mot fiender i oroliga tider. Borgen var en säker plats för både människor och husdjur från den omgivande trakten. Stenvallen som omger borgen är upp till två meter hög och på sina håll är murarna dubbla. Murarna var antagligen grunden för en kraftig palissad av timmer, som kanske hade bröstvärn och skottgluggar. I nödfall kunde folk och fä klara en längre vistelse i borgen, här finns flera källor och vattenhål. Idag är det dock inte mycket förutom vallarna, som visar hur det såg ut när borgen var i bruk, det syns inga spår efter hus eller forna strider. Det är en stilla plats med susande tallar och hällar täckta av fönsterlav. På den ena sidan fortsätter skogen och på den andra skymtar det öppna vida åkerlandskapet. Föga förvånande finns det en uppsjö av sägner knutna till Skutters skans, i trakten berättas bl a att fästet en gång hade en herre som kallades ”Skuttersgubben”. Borgmiljön ger fantasin spelrum och det är lätt att glömma bort tiden medan man leker stråtrövare eller indianer. Aldrig smakar väl picknickmaten så gott som när man jagat undan tjuvar, banditer och ondsinta svarta riddare!
Skattmansöådalen
”Åh, så vackert” både säger och tänker man när man åker runt Skattmansöådalen. I mitten en slingrande å, en bitvis riktigt brant åravin, åkrar, ängar med betande kor och får, här och var några gårdar och över alltsammans ett stort öppet himlavalv. I Skattmansöådalens naturreservat finns det något speciellt för varje årstid. På våren forsar smältvattnet genom den gamla stenvalvsbron medan vårlökar, sippor och gullvivor täcker marken. På sommaren är ruinerna vid Ytterkvarn ett trevligt picknickställe. Fram mot hösten finns det gott om bär och svamp i de vidsträckta skogarna på norra sidan av dalen. Vintertid är det skidor som gäller, både utför och på längden. Vi börjar vid Ytterkvarn, längst bort i dalen. Där finns ett fall vars kraft har utnyttjats under lång tid. Här anlades ett järnbruk på 1700-talet, när det svenska järnet var världsberömt för sin höga kvalitet. Vattenkraften drev järnhammaren och kolmilor i de omgivande skogarna levererade kol till härdarna. Nedanför fallet växte ett helt samhälle fram och fortfarande syns en del av murstenarna i gräset. Det röda huset uppe på höjden är den enda byggnad som idag finns kvar, det är bruksbyggningen, inspektörsbostaden, från 1790-talet. Vid den välskötta rastplatsen finns en fantasieggande åmiljö med bl a en smal gångbro över vattnet. Upplandsleden passerar här, ta gärna tillfället i akt att gå en bit längs den välutmärkta stigen, t ex bort till skidbacken. Tur och retur blir det en knappt tre km lång promenad genom en pastoral idyll. En bit bort från Ytterkvarn längs med den norra vägen runt dalen finns en liten skylt ”kolarkojeruin”. Följer du markeringarna väntar en stunds vandring genom vacker skogsnatur innan du kommer fram till ruinen. Det som finns kvar är spisröset till den enkla koja som kolvaktaren bodde i medan han passade milan. Någonstans i närheten av kojan ligger kolbottnen, en rund yta som ibland är omgiven av en låg vall. Samma kolbotten användes gång på gång eftersom det var mycket arbete med att anlägga en ny. Veden till milan höggs på senvintern och våren, sedan låg den på tork och kolningen skedde hösten eller våren därpå. När milan väl var tänd skulle den vara igång i drygt 20 dygn. Hela tiden måste kolaren vara på pass så att inte milan slog eld och började brinna. En annan fara för kolaren var risken att trampa igenom milkroppen och trilla ner i milans glödande inre. När milan kolat färdigt skulle den rivas, det var tungt, varmt och dammigt. Kolet fraktades sedan med häst till bruket.
